Byggpartner

Case: Byggpartner värderas relativt lågt, samtidigt som orderingången antyder att kommande året kommer bli ljust. Även ägarna signalerar genom köp av aktier eller ökad utdelning att året blir bra. Riskerna är framförallt relaterad  till bolagets storlek och att enstaka kvartal i viss grad kan påverkas av enskilda projekt. Bolaget är även nynoterat och statistiskt går ipos sämre än börsen som helhet.

Byggpartner är en byggnadsentreprenör som färdigställer större bostadsprojekt såsom flerbostadshus. Med en börskurs kring 42 kr erhålls ett p/e tal om 12 för 2016 och direktavkastningen blir 6%.

Det kan vara värt att notera att sista kvartalet 2016 påverkades negativt av försenade byggstarter. 

Undantaget problemen i sista kvartalet så har orderingången varit väldigt stark och orderstocken är 30% högre än samma period föregående år. Givet att lönsamheten bibehålls kommer det bli en rejäl resultatökning om den ökade orderstocken omsätts i ökad omsättning. Risken är förstås att lönsamheten faller på grund av den hastiga omsättningsökningen.

Historiskt har resultatet och marginalerna pendlat, även om verksamheten över tid tyckts utvecklas i önskvärd riktning (se nedan). Man kan även se att konjunkturen har ett inflytande på omsättningen.

Balansräkningen kunde varit starkare för bolaget, dock är den inte extremt svag och det finns knappt några långfristiga lån. På grund av den starka orderingången valde styrelse att dela ut förhållandevis mycket av resultatet (70%).

Ovanpå den positiva tongången i samband med utdelningshöjningen så har en av storägarna förvärvat aktier nyligen. Bo Olsson förvärv är kanske inte gigantiskt i relation till hans innehav i aktien, men förhoppningsvis har han en viss önskan om att kapitalet han köper för inte ska gå upp i rök.

Bolagsrisken är dock påtaglig och trots förvärvet av Bo Olsson kan man fråga sig varför ägarna valde att notera bolaget givet den stark orderingången. Kanske hade de kommit långt i processen och valde att ej avbryta trots den starka utvecklingen? Kanske ville riskkapitalbolaget Priveq ut och drev därför på processen? Eller kanske dumpas nu bolaget på börsen och nyblivna aktieägare får ta notan.

Trots orosmomenten bör den förhållandevis låga värderingen och starka orderingången ge en god uppsida. Utdelningshöjningen och Olssons inköp av aktier bör ha minskat risken för att de nya ägarna kommer överraskas negativt.

För Byggpartner kan enskilda projekt ha en betydande storlek och på grund av detta ökar bolagsrisken.

Om någon kan såga investeringen så mottags tacksamt dessa tankar.

Caveat emptor........................


För er som håller på att bli kroniska optimister så föreslår jag att man har i åtanke Klarmans senaste tankar. Fortsatt bör man fokusera på sin egen självbevarelsedrift och ha i åtanke att denna marknaden är ytterst en reflektion av låga räntor, öppen centralbanksintervention och kortsiktighet

(...)

Eller som Klarman uttryckte det 2014, något mer alarmistiskt:

Welcome to “The Truman Show” market. In the 1998 film by that name, actor Jim Carrey is ignorant of the fact that his life is a hugely popular reality show. His every action, unbeknownst to him, is manipulated while being broadcast to millions of TV viewers worldwide. He seemingly lives in an idyllic seaside community where the manicured lawns are always green and the citizens are always happy. These people are, of course, actors. The world Truman inhabits turns out to be phony: a gigantic sound stage created for a manufactured “reality.” As Truman starts to unravel the truth, his anger erupts and chaos ensues.

Ben Bernanke and Mario Draghi, as in the movie, are the “creators” who have manufactured a similarly idyllic, if artificial, environment for today’s investors. They were the executive producers of “The Truman Show” of 2013. A global audience sat in rapt attention before this wildly popular production. Given the U.S. stock market’s continuing upsurge, Bernanke is almost certain to snag yet another People’s Choice Award for this psychological “thriller.” Even in “The Truman Show,” life was not as good as this for investors.

But there is one fly in the ointment: in Bernanke’s production, all the Trumans – the economists, fund managers, traders, market pundits – know at some level that the environment in which they operate is not what it seems on the surface. The Fed and the Treasury openly discuss the aim of their policies: to manipulate financial markets higher and to generate reported economic “growth” and a “wealth effect.” Inside the giant Plexiglas dome of modern capital markets, just about everyone is happy, the few doubters are mocked and jeered, bad news is increasingly ignored, and markets go asymptotic. The longer QE continues, the more bloated the Fed balance sheet and the greater the risk from any unwinding. The artificiality of today’s markets is pure Truman Show. According to the Wall Street Journal (12/20/13), the Federal Reserve purchased about 90% of all the eligible mortgage bonds issued in November.

Like a few glasses of wine with dinner, the usual short-term performance pressures on most investors to keep up with the market serve to dull their senses, which makes it a bit easier to forget that they are being manipulated. But what is fake cannot be made real. As Jim Grant recently noted on CNBC, the problem is that “the Fed can change how things look, it cannot change what things are.” According to John Phelan, a fellow at the Cobden Centre in the U.K., “the Federal Reserve has become an enabler of the financial havoc it was designed (a century ago) to prevent.”

Every Truman under Bernanke’s dome knows the environment is phony. But the zeitgeist so so damn pleasant, the days so resplendent, the mood so euphoric, the returns so irresistible, that no one wants it to end, and no one wants to exit the dome until they’re sure everyone else won’t stay on forever.

A marketplace of knowing Trumans seems even more unstable than the movie sound stage character slowly awakening to reality. Can the clued-in Trumans be counted on to maintain their complicity or will they go off-script? Will Fed actions reliably be met with the desired response? Will the program remain popular? Could “The Truman Show” be running out of material? After all, even Seinfeld ended.

Someday, the Fed’s show will be off the air and new programming will take its place. And people will debate just how good it really was. When the show ends, those self-deluded Trumans will be mad as hell and probably broke as well. Hopefully there will be no sequels.

Someday, financial markets will again decline. Someday, rising stock and bond markets will no longer be government policy – maybe not today or tomorrow, but someday.

Someday, QE will end and money won’t be free.

Someday, corporate failure will be permitted.

Someday, the economy will turn down again, and someday, somewhere, somehow, investors will lose money and once again come to favor capital preservation over speculation.

Someday, interest rates will be higher, bond prices lower, and the prospective return from owning fixed-income instruments will again be roughly commensurate with the risk.

Someday, professional investors will come to work and fear will have come to the markets and that fear will spread like wildfire. The news flow will be bad, and the markets will be tumbling.

(ZH)