måndag 16 januari 2017

TGS nopec och Peter Gyllenhammar


Jag har uttryckt mig väldigt negativ kring TGS nopec i tidigare inlägg och aktiens utveckling har verkligen förvånat mig. Efter att initialt fallit har aktien återhämtat sig på fascinerande sätt. Vem är det som köper? Är dessa individer influerade av några preparat?

Den blåa linjen i grafen är oljeprisets utveckling. och den gröna är TGS nopecs utveckling. TGS nopec är ett oljeservice bolag som är starkt beroende av oljepriset för att sälja sina tjänster. Kontrasten mellan oljepriset och TGS nopec är häpnadsväckande, även om den starkare dollarn delvis kan förklara uppgången.


Under början av 2015 skrev jag nedanstående om bolag i oljesektorn (då stod TGS nopec i 179 nok per aktie):

"Det framstår som att de flesta marknadsaktörer är övertygade om att oljan snart kommer stå på 100 dollar igen. Jag kan bara säga att jag inte vet och att säkerhetsmarginal bland de flesta oljebolagen är låg om oljan förblir låg under en längre period. Det ser ut som att USA produktion av olja minskar och denna faktorn rör sig i rätt riktning. Faktorer såsom framtida efterfråga, OPEC och Iran förblir svåra att säga något om. 

Nedan följer ett fåtal grafer på ett fåtal av bolagen som jag är intresserad av i oljesektorn. Det framstår som att börsen är så framåtblickande att den prisar in en uppgång i oljepriset innan denna uppgång skett och marknaden är med andra ord väldigt framåtblickande." (här)

Efter ett större fall har aktien återhämtat sig och marknadsaktörerna har återigen blivit extremt framåtblickande. Nedanstående bör ge en indikation om hur extremt jag anser TGS nopec rört sig? Vem är det som köper här? Var är säkerhetsmarginalen?

Kursen 2014 låg kring 170-190 och kursen ligger nu på 195.


TGS nopecs vinst och omsättning mellan Q1-Q3 2014 och 2016:

Omsättning 2014: 617 miljoner USD,
EBIT 2014: 247 miljoner USD
Net Income 2014 : 184 miljoner USD.

Omsättning 2016: 291 miljoner USD
EBIT 2016: 11 miljoner USD
Net income 2016: negativ.

Omsättningen för TGS nopec har mer än halverats och rörelseresultatet har decimerats? Utdelningen har även den slaktats? Återigen, vem är det som köper?

TGS nopec är för mig ett typexempel på att marknaden beter sig väldigt lustigt ibland, kanske har jag förstås fel och är bara inte tillräckligt framåtblickande kring oljepriset! TGS skriver hastigt ner sina kartor, men omsättningen har fortfarande kollapsat. Om oljepriset hastigt når 100 USD per fat så undviker aktieägarna att bli slaktad, annars bör aktien i min mening falla rejält.

Peter Gyllenhammar

Tractions innehav i Duroc fick en rejäl sväng uppåt i samband med att Duroc skulle gå ihop med ett av Peter Gyllenhammares bolag. Traction gillar jag i dagsläget för att de är defensiva, men tar samtidigt viss del av börsens utveckling. Min tanke är att äga Traction mycket länge och öka om den faller tillbaka till mer attraktiva nivåer.

För de som inte är bekanta med Peter Gyllenhammar rekommenderas värdebyråns inlägg om denne.

Från forumet på Avanza hitta jag årsredovisningen för Peter Gyllenhammar AB  (PGAB) från den 30 juni 2015 och nedan följer intressanta utdrag:

(Allt material är stulet från Peter Gyllenhammar AB)

Först berättar Gyllenhammar om hur han betala 50 MSEK för ett bolag som sedan efter hårt arbete (5 år) generera 50 MSEK i vinst före skatt.

Gyllenhammar beskriver sedan hur finansiell ingenjörskonst präglar dagens marknad

Här beskriver Gyllenhammar hur finansiell ingenjörskonst kan gå till, mycket intressant. Det sägs att riskkapitalbolag kan sälja vidare bolag 3 gånger och skapa "värde" genom ökad belåning och goodwill. Efter att bolaget sålts 3 gånger mellan riskkapitalbolagen krävs det ett långsiktigt ägande och förmodligen att någon styr upp sörjan. 



Sedan kommer lite allmän optimism från Gyllenhammar




Gyllenhammars tankar om inflation






Väldigt intressanta grafer från RealVision synes här, Real Visions tycks tro på fortsatt marknadsuppgång!


onsdag 28 december 2016

William White 2.0

Av en slump hade jag möjlighet att träffa en väldigt trevlig individ på en arbetsplats för någon vecka sedan. Individ heter från och med nu "Pär". Mitt i ett samtal med Pär rusade en kvinnlig kollega till Pär in och frågade om han fått aktierna han tecknat?

När den kvinnliga kollegan gick ut frågade jag Pär om han var intresserad av aktier, vilket han visade sig vara. Uppenbarligen hade Pär insett att teckna man aktier inför en notering så gick de i regel upp och det var därför han gillade att teckna aktier. Pär berättade även om hur han satt och hoppades att marknaden skulle falla kraftigt när Trump valdes för då skulle han kunna gå in och köpa "billigt".

Uppenbarligen har Pär hittat en fungerande strategi och beviset för att denna strategin fungerar finnes här, eller som en placerare beskrev det:

 "the pattern of fading a potential crisis and then scrambling to cover and get long when everyone takes a breath and realizes that this time not the apocalypse either still holds more than ever. I can’t justify any of this. The lesson investors and traders are getting is that everything is a buying opportunity and you need to not miss the boatBrexit? Bullish. Trump winning the election? Bullish. Italy saying no to the referendum and the Prime Minister handing in his resignation? Bullish. Heck, all we need is a coup d’etat in India and the entire Belgian banking system to go kablooey and the S&P 500 will be at 3,000 by Christmas Eve" (här)

Jag har tidigare skrivit om William White här och han är en av få större ekonomiska tänkare. William White och hans kollegor gav kraftfulla varningar angående ekonomin under Greenspanns välde. Riskerna White talar om är inte negligerbara, vilket kan ses på den amerikanska fastighetsmarknaden där priserna nått samma nivåer eller högre (justerat för inflationen) som 2005. Om man föredrar att läsa William Whites artikel i sin helhet finnes den här.

"The global situation we face today is arguably more fraught with danger than was the case when the crisis first began. By encouraging still more credit and debt expansion, monetary policy has ‘‘dug the hole deeper.’’ The fundamental analytical mistake has been to model the economy as an understandable and controllable machine rather than as a complex, adaptive system. This mistake also implies that the suggestion that central banks should necessarily reduce the ‘‘financial rate of interest,’’ in response to a presumed fall in the ‘‘natural rate,’’ is overly simplistic. In practice, ultraeasy policy has not stimulated aggregate demand to the degree expected but has had other unexpected consequences. Not least, it poses a threat to financial stability and to potential growth going forward. Further, ‘‘exit’’ threatens to be delayed in many countries, underlining the dangerous fact that the global economy has no nominal anchor. Much better would be policies, introduced by other arms of government, that would recognize that the fundamental problem is not inadequate liquidity but excessive debt and possible insolvencies. The policy stakes are now very high.

(...)In this presentation I will try to trace the origins of the crisis, and the particular contribution made by expansionary monetary policies before (unnaturally easy) and after (ultra-easy) the crisis broke. I will contend that the situation we face in late 2016, both in the advanced market economies (AMEs) and the emerging market economies (EMEs), is arguably more fraught with danger than was the case when the crisis first began. By encouraging still more credit and debt expansion, monetary policy has dug the hole still deeper.

(...)The fundamental ontological error has been to model the economy as a relatively simple machine, whose properties can thus be known and controlled by its policy operator. In reality, it is an evolving system, too complex to be either well understood or closely controlled. Moreover, it is a system in which stocks and ‘‘imbalances’’ build up over time in response to monetary stimulus. This reality makes future prospects totally path dependent, and we are on a bad path.

(...)How did we get into this mess? I want to suggest that monetary policy, guided by flawed theory, has played a big role even if other agents also contributed materially. The flawed theory is, essentially, that growth and job creation deemed to be inadequate are solely due to inadequate demand and that this can always be remedied with expansionary monetary policy. Moreover, it is assumed that such policies do not have significant undesirable side effects. They are, therefore, the proverbial ‘‘free lunch.’

(...)In short, in the aftermath of the crisis, ultra-easy monetary policy soon became ‘‘the only game in town.’’ Unfortunately, monetary policy shares the shortcoming of all the other policies. Its effectiveness decreases over time, while its negative side effects increase over time.

(...)These are not just theoretical considerations. The BIS Annual Report of 2014 sounded the alarm when it noted that the level of debt in the AMEs (sum of corporate, household, and governments) was then significantly higher than it had been in 2007. Moreover, it has since risen further, to over 260 percent of GDP. This increase has prompted the question ‘‘Deleveraging? What deleveraging?’’ This suggests that, by following polices that have actively discouraged deleveraging, we may instead have set ourselves up for an even more serious crisis in the future.

(...)There are clearly grounds for believing that monetary policy, both before and since the crisis, has contributed to a reduction in the level of potential or even its growth rate. In fact, both seem to have declined sharply in AMEs in recent years. As Schumpeter might have put it, without destruction there can be no creation. It is a fact that in many countries, the entry of new firms and the exit of old ones has been on a declining trend. Worse, if easy money actually lowers potential growth, and this induces still more easy money, the possibility of a vicious downward spiral is clear.

(...)Moreover, as perceptions changed as to whether monetary policy would be effective or not, market reactions have bifurcated. When the mood is positive, financing flows (Risk On) to more risky assets, and when the mood is negative the opposite occurs (Risk Off). This focus of RORO investors, essentially on tail risks, seriously reduces the longerrun benefits of diversification and of value investing

(...)As of mid-2016, we observed record high equity prices, record low (even negative) bond yields for ‘‘riskless’’ assets, high-yield spreads back down from February levels, record low costs of cover (e.g.: the Vix), the return of cov-lite and Payment in Kind (PIK) financing, and a general lowering of lending standards. Broadly speaking, the levels of prices in financial markets today look as stretched as they did in 2007 just before the crisis erupted

(...)4. The Need for ‘‘Exit’’ and Possible End Games 

Simple uncertainty about the full effects (not only unexpected but potentially undesirable) of today’s radical monetary policies might, in itself, seem to argue powerfully for their moderation What has been done is totally unprecedented and totally experimental. But there is another no less powerful argument for eventual exit. If the effects on aggregate demand decline with time, while the undesired side effects cumulate with time, at some point these two functions must intersect. At that point, monetary policy would have to be judged to be doing more harm than good. At this due date, ‘‘exit’’ would then be warranted. Finally, and more in keeping with the conventional wisdom, exit would be warranted if there signs of emerging inflationary pressures. This danger seems greater today in the U.S. than elsewhere.

(...)the best I can do is suggest certain scenarios. In any event, one characteristic of complex systems is that precise forecasting is literally impossible. In the scenarios I sketch out, polices other than monetary policy are taken as given. I proceed from the most optimistic to the least optimistic outcomes

A first scenario assumes a happy ending, though even that is not guaranteed. Suppose that significantly faster growth does reemerge in the global economy, and that bond markets react in an ‘‘orderly’’ way. Thus, monetary policy could begin to tighten and low bond rates would move up only slowly. Ideally, they would rise less than the increased nominal growth rate, implying a gradual reduction in the burden of debt over time. In this assumed world, current high equity prices and tight risk spreads might seem generously valued, but they would be fundamentally justified by future growth prospects.

(...)If there are risks to the optimistic scenario, there are even darker possibilities. The current, relatively slow pattern of global growth could continue or even weaken further. The secular factors suggested by Gordon [2016] could contribute to this, as could the accumulating headwinds of debt. In this case, both policy rates and longer-term risk-free rates would be expected to stay very low. However, in this environment, current equity prices and narrow risk spreads will be increasingly seen as unrealistic. Resulting sharp declines in the prices of such financial assets are likely to catch out many speculators and could, potentially, do further harm to banking systems in countries already affected by the crisis. Unaffected AMEs, where household debt and property prices have continued to rise since 2007, might be particularly badly hit. Banks everywhere will, in any event, be further weakened by slow growth that raises the number of non-performing loans. Both the demand for and the supply of credit will remain very subdued, as in Italy today.

In this scenario, the current low level of inflation (in the AMEs) seems likely to decelerate further. As noted above, while falling prices would exacerbate the real burden of debt service, the likelihood seems small that price decreases would be extrapolated into the future and spending held back in anticipation. Nevertheless, given the biases noted above (leading to ‘‘exit’’ being delayed), still more aggressive use of monetary policy would likely be the chosen option to respond to this slow growth, with central bank balance sheets expanding still further.


On the one hand, further monetary expansion might finally succeed in promoting more spending and the expansion of the real economy. Deflationary expectations might then be avoided. Logically, the possibility cannot be ruled out that the tepid response of spending to the monetary stimulus to date has been simply due to the stimulus being too small. On the other hand, there is also the possibility that this process might get out of hand. Still more monetary expansion might cause inflationary expectations to finally ratchet sharply upward, leading to a sudden fall in the demand for both base money and broader stocks of money as well. While the demand for real assets would rise, the effects on current production of significantly higher levels of inflation are harder to predict but could well be negative.

A sudden speeding up of the inflationary process would be more likely in countries where both government deficits and debts were initially very large. Thus, governments would have to borrow but could not get adequate private sector financing. This would raise expectations of ‘‘fiscal dominance’’ further eroding the private sector’s demand for government paper. Bernholz [2006] has pointed out that such processes, potentially leading to hyperinflation, are not uncommon in history. Such outcomes would also be consistent with those described in the famous article by Sargent and Wallace [1981]. At the moment, Japan is clearly the country to watch in this regard. Should the Bank of Japan opt for still more monetary stimulus, this danger would obviously increase." (http://www.williamwhite.ca/sites/default/files/11369_2016_12_OnlinePDF.pdf)

söndag 4 december 2016

måndag 21 november 2016

Trump har fått flera stora placerare att byta åsikt

En bekant föreslog att man skulle köpa Nilörn, men jag avvakta förstås initialt och missade en betydande del av potentialen. Jag anser dock att Nilörn ser fortsatt attraktivt ut vid min inköpskurs. Värderingen är relativt låg givet att marginalerna bibehålls och orderingången har varit stark inför nästa år. För Nilörn har varje ökad krona i omsättning gett ett ännu kraftigare genomslag på rörelseresultatet och jag hoppas se samma sak under nästa år.

(Jag kollar aktiekurser väldigt sällan i mina innehav och har därför ingen aning om vad Nilörn står i nu. Positionen inledes för någon vecka sedan.)

Trump är USAs nya president


Inför valet påpekade ZH bristerna i metodologin för de flesta valundersökningarna och att dessa förmodligen underskattade Trumps stöd. Efter valet konstaterades mycket riktigt att stödet för Hillary överskattats och Trumps stöd underskattats. ZH har en exceptionellt låg lägsta nivå och en väldigt hög högsta nivå.

En bekant beskrev situationen enligt nedan under valnatten:

"Om Hillary ligger 3% före i opinionsundersökningen så leder i realitet Trump rejält" ("DW")

Trump vann trots att han var hatad av stora delar av den politiska eliten, media och det egna republikanska partiet. Att förklara Trump med rasism och att väljarna är lågutbildade är att göra det väldigt enkelt för sig. Populism är alltid grundad i verkliga problem och rättas inte problemen till tilltar populismen. Trump kapitaliserade på problem som stora delar av den amerikanska befolkningen faktiskt upplever. Dock kan Trump få det svårt att driva igenom sin politik eftersom väldigt många politiker avskyr honom.

Valet av Trump kan leda till ett enormt stimulanspaket med en amerikansk statsskuld som skjuter iväg, detta kan komma att skjuta fram konjunkturcykel ytterligare.

"Donald Trump har lovat betydande skattesänkningar och investeringar i infrastruktur på hela 4 500 miljarder kronor. Tanken är att det ska leda till miljoner nya jobb. Det är stimulanser som ökar budgetunderskottet och sätter fart på investeringar i USA – liksom inflationen." (https://www.avanza.se/placera/redaktionellt/2016/11/11/nya-modeordet-trumpflation.html)

Stanley Druckenmiller har även blivit mindre apokalyptisk och bara en idiot går emot Druckenmiller utan mycket goda anledningar.

http://www.zerohedge.com/news/2016-11-10/druckenmiller-i-sold-all-my-gold-night-election

Även Prem Watsa har valt att minska sitt marknadsskydd!

TORONTO, ONTARIO--(Marketwired - Nov. 11, 2016) - Fairfax Financial Holdings Limited (TSX:FFH)(TSX:FFH.U) announces that after considering the effect of the recent U.S. elections and the potential for changes that may dramatically impact the U.S. economy and, therefore, the U.S. equity markets, the company determined it was prudent to significantly reduce its hedge of its equity investment exposure immediately. As a result of this action, equity hedges currently represent approximately 50% of the company's equity and equity-related holdings (a reduction from 112.7% at September 30, 2016). Fairfax will continue to evaluate the post-election U.S. economic indicators and may determine to reduce those equity hedges further.

"We hedged our equity investments to protect our shareholders' capital from exposure to the impact of deteriorating economic fundamentals," said Prem Watsa, Chairman and CEO of Fairfax. "We constantly monitor these hedge positions relative to economic fundamentals. We believe the U.S. election may result in fundamental changes that may bolster economic growth and business development. As a result, there is the potential for a longer term rally in U.S equity markets that reduces the need for the capital preservation protection of equity hedging."

Bill Gross har dock en annan åsikt:

(...)Populism is on the march and a Trump victory will do little to halt its advance in future decades. If anything, it is demographically baked in the cake. Investors, as The Economist astutely pointed out, face a possible no-win situation. Unless the worker's share of GDP reverses its downward trend, and capital's share peaks, then populists worldwide will reject establishment parties in almost every future election – initiating in some cases growth-negative policies revolving around trade, immigration, and yes, in Trump's case, lower taxation that may lower GDP growth, not raise it. Global populism is the wave of the future, but it has taken a wrong turn in America. Investors must drive with caution, understanding that higher deficits resulting from lower taxes raise interest rates and inflation, which in turn have the potential to produce lower earnings and P/E ratios. There is no new Trump bull market in the offing. Be satisfied with 3-5% globally diversified returns. The Wall Street, finance-led hegemon is fading. The Populist sunrise has barely broken the horizon. (Bill Gross)

Kanske ser vi populismen Bill Gross talar om gestalta sig i form av att Le Pen blir vald till Frankrikes president? Även Horseman Capitals förvaltares håller inte med Druckenmiller och han är en väldigt duktig förvaltare, läses här.

Trump satsningar kommer inte lösa världens problem och kommer bara bygga på skuldproblematiken. Fortsätter USA på denna vägen kommer landet förmodligen få stora problem i framtiden (10-20 år).

I mina ögon är vi förmodligen i en form av "värdeinvesteringsbubbla" med för hög popularitet kring investeringar överlag. Jag tvivlar på att detta bådar gott inför framtiden, men jag kan förstås ha fel. Att marknaden ser varje nedgång, oavsett anledning,  som ett köptillfälle ger en stark indikation om hur unik denna marknaden är.

Obehaglig reklam



Som jag ser det kommer det förr eller senare uppstå enorma problem, men tillsvidare ser det ut att dröja, med lite tur är detta förstås bara ett "björn rally". Jag är fortsatt agnostisk kring marknaden. Om jag får gissa är den enklaste riktningen de kommande 6 månaderna uppåt/sidledes, men jag tenderar att bli överraskad.

Rekommenderar nedanstående intervju med Jim Chanos och Kyle Bass.

http://video.vanityfair.com/watch/the-new-establishment-summit-disrupting-the-global-economy

Även om Eric Cinnamond har positionerat sig extremt anser jag att hans tankegång är intressant, dock är situationen på den svenska börsen inte alls lika extrem.

söndag 30 oktober 2016

Ericsson, Betsson, Alfa Laval, Novo Nordisk


Ericsson

"Det kan handla om så mycket som mellan 100 och 150 miljarder kronor som tagits upp som intäkter i Ericssons böcker men där kunderna i många fall ännu inte ens har krävts på betalning, enligt välunderrättade källor." (http://www.svd.se/kallor-varnar-ericssons-bokforing-ar-uppblast)

Ericsson har alltså trixat med sin "revenue recognition" och om ovanstående uppgifter stämmer är drygt 1 kvartalsomsättning påverkad. Under Q3 bekräftades att något är fel eftersom omsättningen minskade med 14% under kvartalet. Jag tar de läckta uppgifterna på största allvar och om de stämmer lär Ericsson få fortsatta problem de kommande kvartalen. Jag kommer att tänka på Buffetts citat om problemen i Tesco:

1.     " During 2014, Tesco’s problems worsened by the month. The company’s market share fell, its margins contracted and accounting problems surfaced. In the world of business, bad news often surfaces serially: You see a cockroach in your kitchen; as the days go by, you meet his relatives."


Betsson

Betssons rapport presterade enligt förväntat och därmed bekräftades tesen som tidigare formulerades på bloggen. Dock tror jag inte längre att Betsson kan växa i den historiskt höga takten (8% årligen), utan det är troligare att Betsson växer med 4-5% årligen. Den största delen av uppsidan är därmed realiserad och positionen börjar avvecklas.

Jag tror spelbolagen på börsen kommer få allt större problem på grund av den ökande konkurrensen och historiskt har detta synts i en eroderande rörelsemarginal. Jag misstänker att detta kommer fortgå och även tillta. Betsson börjar i min mening bli ett mer moget bolag, om än högkvalitativt bolag.


Alfa Laval

Jag såga Alfa Laval i ett längre inlägg för en tid sedan. Sedan dess har aktien fallit tillbaka en del, men rapporten under Q3 2016 konfirmerar att något gått rejält fel för Alfa Laval. Framförallt var det Alfa Lavals förvärv av Frank Mohn som jag motsatte mig:

"Fast Alfa Laval är ju förstås annorlunda. Alfa Laval betala ju endast 13,4 miljarder nok för Frank Mohn med en omsättning på drygt 3,4 miljarder norska kronor. Inte nog med det, Alfa Laval köpte Frank Mohn från familjen Mohn som förmodligen inte har någon som helst aning om vad deras eget företag är värt. Alfa Laval lyckades förvärva detta företag inriktad mot olje/rederi industrin några månader innan oljepriskollapsen. Alfa Laval hävdar förstås att det ska komma synergier från förvärvet, man kan undra hur stora dessa kan bli när Frank Mohn redan är extremt välskött?

Även om man föreställer sig väldig höga marginaler för Frank Mohn, så är det svårt att se hur detta förvärv kan anses vara värdeskapande. Om man behöver betala 13,4 miljarder norska kronor blir nästan garanterat förvärvet extremt värdeförstörande."

Sakta men säkert börjar problem uppkomma för Alfa Laval och YTD (year to date) har orderingången minskat med 13% för Alfa Laval som helhet. Det är dock i division Marine and Diesel som man kunnat se en kollaps under en längre tid. Frank Mohn utgör en stor andel av Marine and Diesel.

Divisionen Marine and Diesels orderingång ses nedan.
Alfa Laval betalade en hutlös summa relativt Frank Mohns omsättning, sedan hade de "otur" och oljepriset kollapsa. Alfa Laval har en inte helt okomplicerad period framför sig såvida inte oljepriset vänder upp.


Novo Nordisk

Novo nordisk har fallit rejält och handlas nu kring ett p/e tal om 15. Förhoppningsvis fortsätter nedgången och tvångsförsäljningar tar vid, då kan detta bli ett riktigt intressant case.



Den senaste nedgången beror på att bolaget sänkt sin långsiktiga tillväxtprognos från 10% till 5%. Nedgången tycktes initialt reflektera  fundamenta, men tycks nu bli mer och mer överdriven. Jag har inte tagit någon position och hoppas på en fortsatt brant nedgång.


Elon Musk

Jag skulle inte bli förvånad om Elon Musks drömmande äventyr slutar i konkurs när väl kapitalmarknaden slår igen och cykeln vänder. Elon Musk har hållit på med en del konstigheter och det finns mängder med varningssignaler. Exempelvis användes ett av bolagen i "Musksfären" (Tesla) till att köpa upp ett annat konkurshotat bolag i "Musksfären" (Solarcity).

I David Einhorns senaste brev till investerare varnas för galenskapen:




fredag 7 oktober 2016

Tankar om den misslyckade migrationspolitiken

Detta inlägget berör inte i någon större utsträckning börsen. Vill man istället läsa om börsen rekommenderar jag Bill Gross senaste utläggning och Jesse Felders inlägg här. Jag är mycket osäker på hur börsen kommer gå och har varit några månader. Det krävs förmodligen en lågkonjunktur för att sänka värderingarna och även om det finns tecken på en sådan i USA så tenderar saker och ting att ta lång tid innan de utspelar sig. Centralbankerna har också uppvisat en otrolig förmåga att skjuta fram problem i tiden och det skall ej underskattas. Den som lever får se.


"Ur Aftonbladet igår:
• Sent på lördagsnatten sköts en man i Johanneshov i södra Stockholm
• En man knivhöggs i halsen på Södermalm
• En man har knivskurits vid ett bråk i Strömsund.
• En man i 25-årsåldern har knivhuggits i magen utanför tunnelbanestationen Abrahamsberg i Bromma i nordvästra Stockholm
• En man har knivskurits allvarligt i halsen i samband med ett bråk i Visby på Gotland. Omkring 20 ungdomar ska ha varit inblandade
• Även i Rosengård brann bilar och totalt rör det sig enligt räddningstjänsten om cirka 15 personbilsbränder i Seved och Rosengård
• våldsamt upplopp i Oxhagen i Örebro. Ett 30-tal individer, flera av dem maskerade och beväpnade med tillhyggen, har sprungit omkring i området och två molotovcocktails har kastats mot polisen
• Polis hjälpte 2-åring - kastade betongblock…vi har de senaste veckorna haft liknande händelser 2-3 gånger i olika bostadsområden i Uddevalla
Sverige har aldrig haft så många anmälda brott, skjutningar och bilbränder. Vi vet dock att det bara är anmälningsgrad som ökar och att invandring inte kan påverkat då man slutat uppdatera statistiken. Kontrollerat för socioekonomiska faktorer skedde inga brott igår. Det skenbara våldsvågen har lärt allmänheten mer om samhällskunskap och matte så de vet att tryggheten ökar. Syftet att ändå nämna rubrikerna är att passa på och lära sig mer om svensk geografi från alla ortnamn som poppar upp i våldsdåd landet runt." (Tino Sanandaji, 2016-09-18, FB inlägg)

En läkarbekant berättade nyligen om hur det kom in fyra skottskadade på akuten en kväll i Malmö. Det var uppenbarligen fullt kaos och hur många poliser som helst på akuten. De fyra skottskadade hade blivit jagade av 2 eller 3 personer på moped och blivit beskjutna med automatvapen. Ett barn var nära att träffas i skottlossningen.

Innan detta inträffa skall några av kollegorna skämtat:

"Man behöver inte längre skicka kirurgerna till Sydafrika för att de ska få erfarenhet av skottskador, de kan likväl bli kvar här".

Det finns numera även väktare/ordningsvakter på en del vårdcentraler i Malmö, vilket tyder på att något gått fel de senaste 20 åren. Den enorma mängden väktare i samhället  tyder på att kriminaliteten sjunker och det anger inte statistiken heller.

Men vi i Sverige kan vara nöjda för vi leder åtminstone den nordiska skytteligan! Man kan bara undra vad antalet döda skulle vara om möjligheten till vård vore som på 50-talet.

(Källa: reportage från NRK, Norges statliga TV-kanal)


Men trots allt detta fortsätter diverse experter att påpeka hur verkligheten egentligen förhåller sig och hur populistiska/rasistiska alla med avvikande åsikter är. Faktum är att vi i realtid ser hur ett etniskt klassamhälle börjar ta form med allt större motsättningar mellan olika grupper.

När nästa lågkonjunktur infinner sig om x år lär vi få se en exploderande  mängd stenkastning och bilbränder. I dagsläget befinner sig arbetslösheten bland "etniska" svenskar kring 4,5-4,9% och bland utrikesfödda kring 21%. Jag frågar mig vad alla dessa människor kommer göra när arbetslösheten för den senare gruppen når 30% i nästa lågkonjunktur? Med tanke på att vi har en allt större andel "ensamkommande" (35000 stycken 2015) tycks resultatet givet.

"Malmö med 350 tusen invånare har redan haft 209 utryckningar för anlagd bilbrand i år, lika många som hela Sverige brukade ha två decennier sen, och flergånger mer än hela Norge har idag. I stället för att medge och åtgärda problemet är det enda polis och regeringen erbjuder faktaresistent förnekan och tröttsamma bortförklaringar." (Tino Sanandaji, 2016-10-02, FB inlägg)

Av en slump har mängden övergrepp mot tjejer ökat den senaste tiden. Vad kan det bero på? Det är förstås så att det plötsligt blivit social accepterat bland "etniska svenskar" att ställa sig i en ring runt flickor och begå övergrepp. 



Som det ser ut nu har redan ett etniskt klassamhälle tagit form och vi lär se allt fler motsättningar i samhället de kommande 20 åren.

Försvarspolitiken är viktig, energipolitiken än viktigare, men alla frågor bleknar i jämförelse med migrationspolitiken. Vår migrationspolitik kommer mer än någon annan fråga bidra till att forma det samhället vi har om 30 år. Med den erfarenhet Sverige har av invandring från diverse U-länder framgår det med all tydlighet att integrationsprocessen är oerhört svår. Det finns förstås undantag och iranier/bosnier har varit "framgångsrika" i Sverige, även om de inte når upp till rikssnittet. Sverige bör föra en extremt selektiv invandringspolitik, där selektionen bygger på utbildningsnivå.

Man kan förstås inte generalisera grovt utifrån vad en minoritet sysslar med. Dock kan man dra långtgående slutsatser om invandringens lönsamhet efter att man vistats i Malmö en längre tid. Invandringspolitiken är kostsam och åsidosätter alla svenska medborgares välfärd, personligen finner jag inte det acceptabelt längre.

Bor man i Norrlands inland (se bild nedan) tror man förmodligen att jag bara är en inskränkt inavlad skåning, må så vara.



VI VILL INTE ATT SVERIGE SKALL FÅ MALMÖS EKONOMI!

TÄNK PÅ NORRLAND!



(Ett stort tack utgår till Tino Sanandaji som är en ytterst normalbegåvad individ, vilket är det högsta betyget jag ger en människa. Om man vill faktagranska så redovisar Tino alltid källor rigoröst i kommentarsfältet på Facebook.)


måndag 12 september 2016

Klarmans brev till investerare 2015.

Jag minskar innehavet i Betsson markant, eftersom jag bedömer att fair value ligger kring 100-110 kr. En stor del av uppsidan har hastigt realiserats och därmed minskar jag innehavet. Jag tror Q3 kommer vara förhållandevis bra och det är det hela placeringen bygger på, men jag vet ej att så är fallet.

(Klarman har i min mening uppnått en markant bättre riskjusterad avkastning än Buffett. Klarman har i genomsnitt suttit på kassor i storleksordningen 30%, samtidigt som Buffett indirekt belånat portföljen genom försäkringsbolags float.)

Hela Bauposts årliga brev till investerare för föregående helåret läcktes på EN hemsida, men länken togs ner efter någon dag. Som tur är finns det PDF-filer.  

Nedan följer betydande delar av brevet:

2015 In Review
Did we ever mention that investing is hard work – painstaking, relentless, and at time confounding? Separating relevant signal from noise can be especially difficult. Endless patience, great discipline, and steely resolve are required. Nothing you do will guarantee success, though you can tilt the odds significantly in your favor by having the right philosophy, mindset, process, team, clients, and culture. Getting those six things right is just about everything.

Complicating matters further, a successful investor must possess a number of seemingly contradictory qualities. These include the arrogance to act, and act decisively, and the humility to know that you could be wrong. The acuity, flexibility, and willingness to change your mind when you realize you are wrong, and the stubbornness to refuse to do so when you remain justifiably confident in your thesis. The conviction to concentrate your portfolio in your verybest ideas, and the common sense to nevertheless diversify your holdings. A healthy skepticism, but not blind contrarianism. A deep respect for the lessons of history balanced by the knowledge that things regularly happen that have never before occurred. And, finally, the integrity to admit mistakes, the fortitude to risk making more of them, and the intellectual honesty not to confuse luck with skill.

(...)Value investors must be strong and resilient, as well as independent-minded and sometimes contrary. You don’t become a value investor for the group hugs. Indeed, one can go long stretches of time with no positive reinforcement whatsoever. Unlike some other fields of endeavor, in investing you can do the same thing as yesterday but achieve completely different reported results.

(...)While value investing is a demonstrated strategy for long-term investment success, it isn’t like being handed a treasure map. Rather, the value approach teaches you how to make your own map. And even then, the map doesn’t tell you precisely where to dig for treasure: it just points you in the proper direction.

(...) Greed, too, is deeply rooted within people. It is expressed through the drive to acquire more and more and the related angst felt when others are succeeding while you are not. This is what J.P. Morgan meant when he said “Nothing so undermines your financial judgment as the sight of your neighbor getting rich.” Or as Gore Vidal dryly noted, “Whenever a friend succeeds, I die a little.” The positive reinforcement from repeated stock market success can be a kill switch for risk aversion in that it tempts people into paying up and then holding on too long. A recent article in Vanity Fair about a looming bubble in Silicon Valley noted, “Collectively these start-ups have helped promote a culture of FOMO – or ‘fear of missing out,’ in Valley parlance – in which few [venture capitalists], who have their own investors to answer to, can afford to ignore the next big thing.”

Fear of missing out, of course, is not fear at all but unbridled greed. The key is to hold your emotions in check with reason, something few are able to do. The markets are often a tease, falsely reinforcing one’s confidence as prices rise, and undermining it as they fall. Pundits often speak of the psychology of markets, but in investing it is one’s own psychology that can be most dangerous and tenuous.

Several years ago, a friend outside the industry asked me to mentor him in Graham and Dodd, and I provided voluminous reading material and coaching. He was intrigued and energized, he said, and declared himself a value investor. Three months later, he informed me that he was giving up. It didn’t work, he had determined. It turns out that not everyone has the patience and discipline to follow the one approach that has been demonstrated to deliver excess returns with limited risk over the long run.

(...) Discipline isn’t something an investor should be turning on and off. There’s no point in being disciplined most of the time, only to toss the fruits away in a weak, distracted, or greedy moment. And there’s no such thing as being almost disciplined – even one moment of weakness can invite the wolves in, and it can also send a message. If you expect the members of a team to be disciplined, then letting down one’s guard on occasion is at first confusing, and then demoralizing, as the benefits from prior discipline are squandered. If excessive risk-taking is rewarded even once, there will quickly be no discipline at all.

(...)  When this relentless, policy-driven bull market comes to an end, one would expect not a mild retreat but shock, dismay, and tumult. No matter the precautions, hedges, or cash position held, there is risk in being long anything at the top, and further risk to investing cash too soon on the way down. All investors must wrestle regularly with the bull market challenges of rising valuations and a dwindling opportunity set, always absent insight into the magnitude or timeline of any potential reversal. Striking the right balance between action and inaction, between making new investments and holding cash, is extremely challenging. You can’t sit on your hands forever waiting for peak opportunity, nor can you ignore the ebullience all around you. While Baupost consistently held on to significant cash balances throughout 2015 (averaging 43% of AUM), our long equity positions significantly underperformed the relevant market indices. While we wish that every month or quarter could be a positive one for Baupost, we know that the price of avoiding all down periods would likely be missing many up markets as well, the result of which would be decidedly lower returns in aggregate over the long term.

In the moment, public market investors have no ability to control investment outcomes, but they can control and improve their own processes. We never shoot for high near-term investment returns. Trying too hard to earn positive results, or assessing performance too frequently, can drive anyone into short-term thinking, herd-like behavior, and incurring higher risk. We do our utmost not to allow this to happen. We believe that by remaining focused on following a well-conceived process, we will make good risk-adjusted, long-term investments. And we know that if we do that, we will indeed earn good returns over time.

As with Pavlov’s dogs, in a bull market investors find certain actions repeatedly rewarded; their behavior thus becomes deeply ingrained. Amidst a relentless rally, almost anything you come close to buying but ultimately pass on goes higher, inducing you to be more aggressive. Similarly, anything you sold you probably sold too soon, even if it had met your price objective. In a bull market, focus on downside risk ceases to be shrewd discipline and instead becomes an albatross. Many are seduced into raising their appraisals, because doing so is rewarded. As if missing out on returns weren’t itself painful enough for “Type-A” money managers, it also causes underperformance that can frustrate clients and raise career risk. Bull markets don’t typically end until most have capitulated, at which point there is almost no one new left to buy.

Bear markets, of course, offer their own false “lessons,” but in the opposite direction. As prices fall, anything you previously sold turns out to have been a good sale; anything you bought was premature accumulation. When securities become “value-ish,” they at once become too tempting for the value-starved to avoid, yet still potentially toxic to one’s financial health. It takes a great deal of fortitude to set the bar at the consistently right place in all market environments. A bar that fluctuates with the tide is, in effect, no bar at all. Trading losses in a down market can turn investors into Mark Twain’s proverbial cat who once jumped on a hot stove: to this feline, all future stoves are also assumed to be worth avoiding. We haven’t been in a broad-based bear market since early 2009, although numerous sectors now seem to have entered one. We believe that value investing principles, great patience and discipline, a flexible mandate, a time-tested process, and the ability to hold cash, as well as decades of experience in a multitude of market environments, should serve us well in navigating through.


What May Lie Ahead
Baupost doesn’t make market or macroeconomic forecasts. We are long-term oriented, bottom-up investors, sorting through opportunities one at a time. We invest based on the micro, although we do worry about the macro. We don’t go long when we’re optimistic and short when we’re not. We’re not convinced that anyone can consistently excel at such market timing; we know that we can’t. But the stock market’s ongoing gains in the face of disappointing economic fundamentals and growing market stresses has us quite nervous. It would be rare for a small number of beloved stocks to lead the market higher indefinitely.

(...)It is likely that we will one day experience lower multiples being applied to lower earnings, which would lead to significantly lower equity prices.

The U.S. economic recovery since 2009 has been built on a shaky foundation of epic on and off-balance sheet federal debt, resulting in a subpar and now tenuous rebound. Debt-to-GDP ratios are now higher for all major sovereigns than they were in 2007. We wouldn’t be surprised if the sovereign debt markets in general, and eurozone sovereigns in particular, were ground zero for the next financial crisis.

Countries, businesses, consumers, and markets have been gorging on an all-you-can-eat buffet of low interest rates for the last seven years. This, along with limited opportunities for organic growth, has driven a record wave of corporate mergers and acquisitions. In 2015, the value of mergers worldwide totaled a record $4.7 trillion, with the U.S. accounting for half of that, also a record. European Central Bank President Mario Draghi continues to signal additional eurozone stimulus, pledging to “do what we must to raise inflation as quickly as possible.” Central bankers continue to be all-in on policies that, in fact, haven’t worked as planned. It’s astonishing that even as central bankers try to conjure up inflation, investors now accept it as normal and reasonable for interest rates to be meaningfully negative – not only in seemingly impregnable Germany and Switzerland, but even in Italy and Portugal. Interest rates have never dropped this far below zero; bondholders are not accustomed to paying for the privilege of investing. Today, about €2 trillion in European sovereign bonds have negative yields. Approximately $20 trillion in worldwide government bonds yield under 1%.

We have long believed that the choice to manipulate interest rates to near zero would not be without its consequences; indeed, these are now becoming more apparent. (...) Compounding the problem, near-zero rates have driven a worldwide hunt for yield, and many have found it, or thought they had, in junk bonds, the MLP space, and alternative investments. Each of these areas has, until recently, experienced capital inflows that in aggregate may have been more than could be attractively invested, leading to lower lending standards, eroding credit quality, diminishing returns, and excessive risk taking.

(...)A recent detailed report by Ellington Management Group noted, “These same hallmarks of the subprime mortgage bubble – outsized lending to riskier borrowers, record low interest rates, dubious underwriting practices and collateral valuation assumptions, misalignment of incentives between managers and investors, and weakening fundamentals – are all present today in highyield corporate debt markets.”

(...)As journalist Jim Grant recently wrote, “[ultra-low interest rates] pull consumption forward in time and push failure backward in time.” When this extraordinary period ends, interest rates will be considerably higher. Those who chased yield in the bond market will be poorer. And issuers of this debt will be scrambling to meet looming maturities in the face of considerably more expensive (or non-existent) refinancing options.

(...) Until the uptick on December 16, the Fed had failed to raise interest rates for nearly a decade. This has left it in the position going forward where it will lack one of the key tools (interest rate reductions) normally at its disposal when it seeks to respond to the next financial emergency. Maybe the Fed has already picked up the last cigar butt of monetary policy and smoked it. There’s just nothing left. And it’s not just a problem for the U.S.; because of the repressive effect of QE policies in Europe, credit spreads between the strongest and weakest countries there are artificially low. Normal market mechanisms have not been allowed to function, and misleading signals abound, likely leading to growing distortions in economic activity and interest rates. As Jim Grant has said, “Interest rates are prices. Far better that they be discovered in the marketplace than administered from on high.”

Grant also recently termed the Fed “America’s problem and the world’s obsession.” Watching it has become a popular spectator sport, with investors constantly sifting through Federal Reserve missives for clues regarding future actions. Oddly, central bankers, in Grant’s words, the “bailers-out of markets, suppressors of interest rates and practitioners of money conjuring,” think increasingly about the markets. Is there too much speculation? Apparently none that the Fed can see, though they may not be looking too hard. We are in a stare-down, where both investors and the Fed are determined to take the others’ actions into account, to the point where no one can separate the behavior from its mirrored influence. As such, today’s Federal Reserve tea leaves are unreadable.

(...)While China’s economic slowdown is no surprise, an unexpected downturn there would be highly
consequential. China, for example, consumed 6.6 billion tons of cement between 2011 and 2013. By contrast, the U.S. used 4.5 billion tons over the entire 20th century. Were China’s economic tide to go out, the entire world could find itself swimming naked. China has a looming problem with bad debt, and Chinese stocks began 2016 by plunging 7% (i.e., limit down) twice in the first week of trading.

Another area that has been especially bubbly is venture capital, resulting from highly visible and rapidly growing companies like Uber, now “ubervalued” at $70 billion. A voracious appetite for tech startups has driven prices sky-high, giving rise to the term “unicorn,” meaning privately held firms worth $1 billion or more. In today’s overheated environment, “unicorns” are no longer a rare breed: there were an estimated 143 extant at year-end, up from 45 two years ago.

(...) Frustration at the lack of progress has evidently increased voters’ desire for political outsiders, no matter how improbable, zany, extreme, or divisive, as presidential candidates. Amidst heated rhetoric over wealth inequality and pent-up anger at the big banks and brokerage firms for the 2008 collapse, concern about inequality of opportunity for all is lost. It’s difficult not to be concerned about the rising risk of serious social unrest and a political tilt to demagoguery.

(...)In fairness, though, it’s easy to rattle off a worry list. Some of these concerns may be resolved simply by the passage of time, either when reasonable heads prevail, or when crises become sufficiently acute. Our country has survived worse. And there is also considerable good news. Living standards have been lifted across the world through the spread of free enterprise. Silicon Valley is unique in the world as the locus of creative destruction, a place where human ingenuity and drive meet entrepreneurial capital and experience. It’s another reason to be optimistic about the future. Also, thanks to scientific advances, government-funded research, and targeted philanthropy, human health is also improving globally. Indeed, we seem to be on the brink of a genomic revolution that could precipitate unprecedented breakthroughs for tackling disease and increasing human life expectancies.

It’s obviously far better to be alive today than 50 or 100 years ago. But optimism isn’t an investment strategy. Growth isn’t always profitable growth, and the returns from investments are typically determined more by the price paid than the growth rate. Whether any of these favorable trends are fruitfully investable is unclear. While we may all be better off decades from now, it’s reasonable, in light of the numerous concerns discussed earlier, to expect a bumpy ride.