Ökning i Awilco och "diskussion" om räntepolitik?

Jag har ökat något i Awilco efter halvårsrapporten. Awilcos utdelningsförmåga är fortsatt stark och orderboken sträcker sig långt in i framtiden. Intjäningsförmågan och därmed utdelning bör vara fortsatt säkrad. Något kan självfallet gå fel, men jag är övertygad om att affärer på liknande basis ger en god avkastning över tid.

Efter att ha (återigen) gått igenom Skandinaviens börser har jag kammat hem noll. De bolag som stod ut hade oftast en dålig finansiell ställning och låga räntetäckningsgrader. De bolag som inte hade en ofördelaktig finansiell ställning var inte tillräckligt billiga eller engagerade i underliga branscher, såsom laxodling. För många bolag blir den hållbara vinsten svår att uppskatta. Jag ska fortsätta leta efter investeringar, fast med ett annorlunda fokus.

Jag känner fortsatt frustration över bristen på intressanta bolag. Att inte göra någonting är svårt och centralbankerna fortsätter att driva börserna framför sig. Riskerna som byggs upp på obligationsmarknaden, aktiemarknaden och i andra delar av ekonomin är svåröverskådliga.

Många tycker säkert att jag bara svamlar och överskattar riskerna med en för låga räntepolitik. Jag har tidigare citerat skeptiska investerare som Vito Maida, Seth Klarman och Prem Watsa. Nu tänker jag citerar en organisation som är mer "mainstream", nämligen centralbankernas samarbetsorganisation. BIS (Bank for International Settlements) influerar centralbankernas tänkande och fungerar som en samarbetsorganisation för flera av världens centralbanker. Jag har samlat utdrag från BIS årsrapport nedan. Henrik Mitelman på Dagens industri beskrev det så här:

"Nu är det en helt annan debatt som BIS initierar i sin årsrapport där det varnas för riskerna om värdepappersköpen fortsätter och styrräntorna hålls på krisnivåer under alltför lång tid. Då drivs tillgångspriserna till ohållbara nivåer" ( Henrik Mitelman, Dagens industri, Farliga pengar skrämmande budskap för marknaden, 2014 1 juli)

Länk till BIS rapport

BIS om Centralbankspolitik:

"All this suggests that the risk of central banks normalising too late and too gradually should not be underestimated. There are very strong and all too natural incentives pushing in that direction. Another symptom of this bias concerns central banks' quantitative easing programmes, in which they bought long-term assets on an unprecedented scale to push term premia down. But now, as the time for policy normalisation approaches, they appear hesitant to actively sell those assets out of concerns about disrupting markets."

"The benefits of unusually easy monetary policies may appear quite tangible, especially if judged by the response of financial markets; the costs, unfortunately, will become apparent only over time and with hindsight. This has happened often enough in the past."

"As history reminds us, there is little appetite for taking the long-term view. Few are ready to curb financial booms that make everyone feel illusively richer. Or to hold back on quick fixes for output slowdowns, even if such measures threaten to add fuel to unsustainable financial booms. Or to address balance sheet problems head-on during a bust when seemingly easier policies are on offer. The temptation to go for shortcuts is simply too strong, even if these shortcuts lead nowhere in the end."

Centralbankspolitikens påverkan på aktiemarknaden:

EME = emerging markets

AE= advanced economies

Financial markets have been exuberant over the past year, at least in AEs, dancing mainly to the tune of central bank decisions (Chapter II). Volatility in equity, fixed income and foreign exchange markets has sagged to historical lows. Obviously, market participants are pricing in hardly any risks. In AEs, a powerful and pervasive search for yield has gathered pace and credit spreads have narrowed. The euro area periphery has been no exception. Equity markets have pushed higher. To be sure, in EMEs the ride has been much rougher. At the first hint in May last year that the Federal Reserve might normalise its policy, emerging markets reeled, as did their exchange rates and asset prices. Similar tensions resurfaced in January, this time driven more by a change in sentiment about conditions in EMEs themselves. But market sentiment has since improved in response to decisive policy measures and a renewed search for yield. Overall, it is hard to avoid the sense of a puzzling disconnect between the markets' buoyancy and underlying economic developments globally.

Fuelled by the low-yield environment and supported by an improving economic outlook, equity prices on the major exchanges enjoyed a spectacular climb throughout 2013 (Graph II.2, right-hand panel). In many equity markets, the expected payoff from dividends alone exceeded the real yields on longer-dated high-quality bonds, encouraging market participants to extend their search for yield beyond fixed income markets. Stocks paying high and stable dividends were seen as particularly attractive and posted large gains.

“In the countries that have been experiencing outsize financial booms, the risk is that these will turn to bust and possibly inflict financial distress. Based on leading indicators that have proved useful in the past, such as the behaviour of credit and property prices, the signs are worrying."

(Anmärkningsvärt att BIS använder ord som "exuberant", "buoyancy" och "booms")

Pumpa upp tillväxt:

“Good policy is less a question of seeking to pump up growth at all costs than of removing the obstacles that hold it back. When policy responses fail to take a long-term perspective, they run the risk of addressing the immediate problem at the cost of creating a bigger one down the road. Debt accumulation over successive business and financial cycles becomes the decisive factor."

“The temptation to postpone adjustment can prove irresistible, especially when times are good and financial booms sprinkle the fairy dust of illusory riches. The consequence is a growth model that relies too much on debt, both private and public, and which over time sows the seeds of its own demise. (...) Systemic financial crises do not become less frequent or intense, private and public debts continue to grow, the economy fails to climb onto a stronger sustainable path, and monetary and fiscal policies run out of ammunition. Over time, policies lose their effectiveness and may end up fostering the very conditions they seek to prevent."

Är det verkligen centralbankernas uppgift att driva fram tillväxt, när strukturella åtgärder krävs? Är det verkligen förhöjd konsumtion, budgetunderskott och uppdrivna tillgångspriser som är den långsiktiga lösningen på krisen? Centralbankerna verkar tycka det och de lär driva sin policy tills ekonomin återigen går in i väggen.

I grafen (nedan) finner man en av de större förklaringarna till varför finanskrisen skedde. När Fed började sänka räntorna 2000 tog fastighetspriserna ordentlig fart.  Lägre räntor gör det billigare att låna och därför är det rimligt att Fed bidrog till uppbyggnaden av fastighetsbubblan. Men vem vet, det kanske bara var en slump att lägre räntor och högre fastighetspriser sammanföll? Förhoppningsvis drar inte ECB igång egna kvantitativa lättnader.

(Det vore ignorant att påstå att Fed var ensamt ansvarig för finanskrisen, men det är svårt att förneka att de var en starkt bidragande orsak)